.

Har haft en tuff vecka med lilleman som har sååå svårt att säga hejdå på skolan. Det började i tisdags (han hade varit ledsen på måndagen med) när jag skulle lämna och han bröt ihop. Jag såg hur han kämpade för att det skulle gå och för att jag skulle kunna lämna honom.

Efter en stunds gråt, från oss båda, så fick vi gå in till en soffa med en fröken och prata i lugn och ro och där kunde jag till slut lämna honom.
Dagen efter var det likadant.

Torsdag-Fredag tog jag föräldraledigt och vi var hemma och mös på torsdagen och sen var jag med i skolan hela fredagen.

Idag har vi varit i Pingstkyrkan för att lyssna på lillkusin Allanbrallan när hon sjöng i kör. Det var en familjegudstjänst med massor med sång och musik och en berättelse från bibeln på barns nivå. Och där hade de en hink med bollar som skulle vara en "hjälp" för barnen att be eller mer prata med Gud.
Runda mjuka bollar som man kunde klämma på och tacka om det hade hänt något kul/bra.
Taggiga plastbollar om man kanske hade något jobbigt som man ville ha hjälp med.

Lilleman ville gå fram till hinken, flera barn gjorde det och det gjorde han, han tog upp en taggig boll och höll i den och klämde lite på den.
Min reflektion var att han tyckte det var kul med bollarna och att det var massor med barn som gick fram.

Döm min förvåning när vi sitter i bilen sen och han ska förklara för storasyster hur det varit i kyrkan och lilleman säger att han tog den taggiga bollen för att det skulle ta bort det jobbiga gråtet som han sa.......
Det är en liten djup tänkare jag har till minsting och jag fick en tår i ögat när jag hörde att han medvetet gått fram och tagit den taggiga bollen.

Kram M