.

För ganska precis en månad sedan var Amalia och jag på Huddinge sjukhus barnneurolog.

Det var en torsdag och inte vilken torsdag som helst, utan skolavslutningsdagen. Amalia hade just slutat 8an.

Några veckor tidigare hade hon gjort ett EEG på Södertälje sjukhus och detta skulle vi nu få svar på. Jag hoppades att vi skulle få svar på vad som händer med Amalia när hon vaknar och får muskelryckningar, för om de inte hittade något, vad kunde det då vara? Ja, jag ville och vågade inte tänka så långt.

Vi fick träffa en äldre dam som gav stort förtroende och hon berättade ganska snabbt att de funnit epileptisk aktivitet på EEG-undersökningen.
Pang, Oj, massor med tankar flög snabbt genom mitt huvud och jag ångrade nästan att jag önskat svar. Tårarna brände innanför ögonlocken men så samlade jag mig och tittade på Amalia som satt helt lugnt och såg cool ut.
Vi fick massor med information och läkaren tyckte att Amalia snabbt skulle börja med medicin som skulle få bukt på hennes anfall.

När hon gick ut för en stund frågade jag Amalia hur hon kände. -"bra, för nu vet vi vad det är och nu kan det bara bli bättre". Jag beundrar hennes lugn och saklighet.

Vi fick också höra att hennes aktiva liv med innebandyn bara var bra och att hon ska fortsätta leva som vanligt.

På frågan om hur stor risken är att hon får ett större krampanfall kunde läkaren inte ge något svar. Risken finns, men nu när hon kommer äta medicin så minskar den.

Att få ett sådant besked och samtidigt leva som vanligt har inte varit det lättaste. Jag har dock insett att jag inte kan förhindra ett anfall och att Amalia inte alltid är tillsammans med mig......(hårt ;-) ) nu när hon är tonåring.
Det jag kan påverka är att de som är runt omkring oss vet vad de ska göra OM det skulle hända.

Förhoppningsvis växer denna typ av epilepsi bort vid vuxen ålder och det håller vi alla tummarna för!

Medicinen verkar fungera, för anfallen är förändrade och hon har fått ett fåtal sedan vi fick beskedet.

Hönsmamma eller lejonhona när det handlar om våra barn är något helt naturligt. Det måste dock vara inom rimliga gränser så man klarar av att leva också annars går man sönder inombords.

Kram M

 

Jag satt här hemma och funderade på att starta en blogg.
Vad har jag att säga och vem skulle vilja läsa?

Att blogga om ett "vanligt" liv som trebarnsmamma med allt vad det innebär.
Att blogga om jobbet där jag gjort en resa och som andra skulle kalla för karriärplanering.
Att blogga om mitt nya hälsosamma liv med träning och nyttig mat. Behålla vikten som jag nått.
Att blogga om allt annat som händer i livet när man är mellan 35+ och vill ha en skön balans mellan arbete och fritid.

Jag känner att jag har en hel del att förmedla och jag hoppas att jag kan inspirera andra med mina tankar och funderingar!

Så håll till godo, nu kör vi!

Mitt måtto:
Jag vill 
Jag kan
Jag ska

/ M